Alla klättrar vi. Vissa av oss faller, vissa tappar greppet om ena handen, men vad som än händer fortsätter vi att klättra. Jag har klättrat i 22 år nu. Har fallit ner flera gånger men tagit mig upp på egen hand. Ett tag hade jag stabilt grepp men jag tappade greppet om ena handen så jag hängde med ena handen i luften och andra i livsklippan. Jag trodde Du skulle hjälpa mig att få grepp om klippan med min andra hand så jag kunde fortsätta klättra men Nej istället pilla du bort min hand som redan har grepp om klippan. Och nu har jag fallit så jävla hårt att såren svider och de gör så ont att jag knappt kan andas. Ibland gråter jag så mycket att jag inte finner luft. Du har gjort illa mig riktigt denna gången och vet inte vad du kan säga eller göra för att läka dem såren eller få mig att andas lättare. Därför tar jag tag i allt själv. Ställer mig upp, torkar bort tårarna, tar ett djup andetag och börjar klättra igen men det är inte för din förtjänst.